Trist .

Yepp. Allt känns skittrist, deppigt o grått idag. De har varit en tryckt stämning här hemma. Tråkigt. Önskar att de vore som vanligt, men de kan de ju omöjligt vara. Helgen har gått ganska fort. Ändå har jag inte gjort så mycke... Varit hos min käresta, pysslat lite, o varit pissed off. I stora drag. O nu är helgen förbi. Han har åkt o jobbat, o kvar sitter jag. Ensam. Zelda är upptagen med sitt, hon fick ett ben idag av Henke o Carita som hon verkar ha blivit kär i. :S O Ätran sover. Trist. Önskar att jag hade någon att prata med. Inte bara tråkigt obetydligt småsnack, jag behöver prata av mej, rejält. Jag vill inte gå runt o vara arg, men tusan ska jag göra? Undrar om de kommer vara såhär länge till?? Hoppas inte. Men så länge ingen säger något så kommer de ju fortsätta vara på de här viset tyvärr... O jag vet faktiskt inte vad jag ska säga. :S Jag försökte förklara inatt, men jag får ju allting tillbaks på mej, han vänder allt på mej. Varför?? De va ju HAN som inte hörde av sej, HAN som va ute o festa till 10 på morgonen, HAN som inte brydde sej om att ringa. Jag kunde inte sova på natten ens, kollade på mobilen en gång i halvtimmen o hoppades på att han skulle hört av sej, sagt: god natt, jag är hemma nu... Men något sånt kom aldrig. Usch vad ont i magen jag hade. O inte blev de bättre när de hade varit tyst i 12 timmar heller. Nix. Då hade magontet gått över i ilska o besvikenhet. För nog tusan kan man ta sej tid att höra av sej till sin flickvän? FAST man är ute med kompisar... Speciellt nu när folk går o försvinner o blir nerspöade för ingenting. Men nej. Inte ett ljud på 15 timmar. Usch!
Visst kunde jag ha hört av mej om jag nu var så orolig, kanske någon tänker. Jovisst, de kunde jag väl. Men om de inte dög att prata/sms:a tidigare så skulle jag nog inte dugit då heller... Jag kanske gjorde fel där. Men vaffan. Jag tycker inte att de är mer än rätt att höra av sej att man kommit "hem" välbehållen, o kanske t.o.m säga god natt, jag saknar dej. Då hade jag ju sluppit oroa mej, sluppit haft ont i magen. De är så enkelt. De tar bara en minut, max. Sen är de klart. Men inte ens de fick jag. Inte ens på 15 timmar. De va de som gjorde mej besviken o ledsen. Att karl inte ens skänkte en tanke åt sin gravida, paranoida flickvän. Jag som gett så mycke beröm åt honom dom senaste gångerna han varit ut, för att han varit så "snäll" o hört av sej. (ja, vi har haft liknande problem tidigare) Därför förstår jag inte riktigt varför han gjorde som han gjorde i fredags... Trodde han hade lärt sej av tidigare misstag. Ack vad fel jag hade. Men nu har jag lärt mej de iaf. Trist att behöva lära sej på de sättet bara :(
O allt jag får höra är att JAG inte hört av mej. Att JAG inte unnar honom en kväll ute med kompisarna han träffar så sällan. Att jag alltid blir arg så fort han är ut. Dåligt... Jävligt dåligt. För de stämmer inte. Jag tycker visst att de är okej att han är ut med kompisarna, de vet han. De enda kravet jag har är att han ska höra av sej, resten skiter jag i stort sätt i. De har jag sagt förut.
Fan, jag orkar inte... Allt är som de är. Vill han inte inse vad han gjort så är de så. Jag har all tid i världen. Tillslut måste de väl sjukna in?? Eller? Hoppas. För jag tänker inte låtsas som att allt är bra, som att allt är som vanligt. För då kanske de blir likadant nästa gång, o de pallar jag inte...

Förlåt, jag vet att jag är gnällig. Men vem ska annars lyssna? Finns ingen...