Bitter idag, IGEN!

Sitter här o kollar runt lite, på BDB o massa andra ställen. Kommer in på en tjejs blogg o läser lite. Efter ungefär ett halvt inlägg blir jag nästan helt kokande. Skaffa barn handlar de om... Yes, everybody's doin' it, men VAFFAN. Nån måtta får de vara!! Hon o hennes kille har knappt varit tillsammans i ett halvår, går på bidrag o jag känner till hans historia (vilken inte är den bästa) De som kommer upp i mitt huvud är: VARFÖR? Varför ska folk ha så förbannat bråttom med att skaffa barn? Varför kan man först inte lära känna människan? Bo ihop ett tag? Skaffa egen inkomst? Nejdå, de hinns inte... Varför? Är ni rädda att de kommer ta slut snart, så de gäller att passa på, eller vad är frågan?

Jag skulle aldrig ha skaffat barn med Tim om jag inte visste att allt skulle gå bra. Då menar jag alltså förhållande, boende, ekonomi m.m... Så att vårat barn får en trygg uppväxt. Vi har våran tid tillsammans, o den har varit viktig. Tror inte de är många som skulle klara av att knappt känna varann o sen skaffa barn. Visst finns de människor som klarar av de, de säger jag inget om. De är ju bra. Men efter ett halvår tillsammans är man fortfrande nykära o fluffigt äckligt kära i varandra, o tror att man är som gjorda för varann. SEN kommer de som heter vardagen. Killen man en gång va så kär i kanske visar sej vara ett svin, eller har flera fruar i Irak, typ... Men så långt kanske dom inte tänker. Nix. O efter ett halvår står man där med tjock mage, ensam o jävlig. Nej tack!

O de här med: Jamen, vi har tänkt igenom allt, vi är redo, vi har stadig ekonomi, vi får ju bidrag. HELLO!!! Då har man väl ingen ekonomi alls?! Jag tycker de är himla omoget att planera ett barn om man inte ens har en inkomst, o räknar med att soc ska hjälpa till. Felfelfel. Visst, jag har ingen inkomst, men Tim har, en j-ligt bra oxå, så där finns nog inget att klaga på. Nej, att planera barn o leva på bidrag/samhället är ett no-no! Väx upp! Ni hinner skaffa barn sen...

Så, nu har jag klagat av mej lite. Tack sålänge...